.....(Vilket visade sig vara svårare än vad jag trodde, då jag skrev raden innan)
Det är med förundran och stor uppskattning jag varje år bevittnar detta folkslag som tillsammans bedriver en sund verksamhet där man varje år knyter nya kontakter.
För en liten klubb är det extra viktigt att kunna sammarbete över gränserna och tillsammans bygga broar, vilket jag tycker friidrotten är ett gott exempel på. Den mentalitet som råder inom vår idrott är på så sätt unik. Jag är sedan flera år tillbaka överhuvudtaget inte insatt i någon lagsport, men det skulle förvåna mig om två olika lag bedrev gemensam träning eller åkte på läger tillsammans.
Trots vår inviduella idrott är vi inga ensamvargar. Vi hjälps åt och samarbetar över klubbgränser för att på så sätt skapa gemenskap och nå framgångar. Trots att jag själv bara befinner mig på en relativ amatörmässig nivå, måste jag ge cred till det samarbete som vi har inom denna sport. Att varje vecka bjudas in till olika klubbars träningar är oerhört tacksamt och att dessutom se att detta inte bara beror (förhoppningsvis) på sympati över att jag inte alltid har så många att träna med, utan för att dessa klubbar ser fördelar med att svettas och slita tillsammans, är oerhört kul. Det är med stor förundrande jag ser att detta sker på än högre nivåer än min egen relativt (hittils) amatörmässiga nivå.
Kan inte låta bli att göra en snabb sökning på google; ”samarbete över gränserna friidrott” och får direkt upp en artikel om ett friidrottsgymnasium i Övertårneo som samarbetar med finska grannklubben Avasaksan Urheiliat. Jag kan inte mer än konstatera att det finns otal exempel på samarbete inom vår underbara idrott. Men egentligen är det inte samarbete jag vill poängtera med denna text utan mentaliteten inom vår idrott.
Med ett flin på läpparna kan jag inte låta bli att fundera över hur vår sport sett ut om föräldrarna till våra aktiva istället varit av de slag som finns inom vissa lagsporter. ”Spring fortare din slöa fan” ”Tackla honom i innekurvan så han ramlar” ”Domarjävel, kan du inte räkna sekunder och hundradelar, så där långsamt sprang inte min son”.
Det är ju inte bara de aktiva inom friidrotten som gör denna idrott så himla rolig, utan alla runt omkring såsom föräldrar, släktingar och andra bekanta som varje år i ur och skur far riket runt för att stötta och hejja.
Det är med stor förväntan jag välkomnar det nya året. Ett år då vi friidrottare åter syns ute på tävlingar och träningar. Ett år då vi åter kommer dela glädje och framgång.
När jag ändå är i full gång och skriver kan jag nämna lite som händer i Linden 2012.
Det nya året kommer bland annat innebära nya arrangemang av tävlingar. Vi kommer bland annat i vår att ha en ny säsong av ”Pricka Tiden” och förhoppningsvis blir startfältet ännu större än tidigare. Vi kommer också starta upp en gammal tävling igen. Nämligen Linden Progagandan, vilket blir väldigt spännande. Mer info kring detta arrangemang kommer att komma upp på hemsidan. Birgitta kommer att fortsätta att bedriva torsdagslöpning där alla är välkomna att deltaga.
Gott Nytt år
Önskar
Fredrik